§ Hemfrid

§ Hemfrid
Texten som vi misshandlade håller upp är citat vi alla fått höra av förövaren, ibland under många års tid. Det är dags att vända på detta nu!

Efterlysning!

Vi efterlyser gästbloggare eller någon som vill dela med sig av sin historia och erfarenheter gällande våld i nära relation. Du kan ha själv varit utsatt, en vän eller kanske ett barn som bevittnat våld mellan dina föräldrar. Du kanske själv varit en våldsverkare?
Tveka inte att informera samhället om hur det sett/ser ut just från DIN synvinkel!

torsdag 20 februari 2014

"Du vill ju att jag ska slå dig, det är bara därför du ställer dig i vägen för mig"!! Nej, jag ville inte att du skulle slå mig. Ja, jag ställde mig i vägen för dig. Jag ville inte att du skulle rasa in till barnen, kasta runt möbler, slänga kartonger i golvet mitt i natten. Jag ställde mig i vägen för dig för att jag ville inte att du skulle väcka grannarna.
"Men så roligt ska du inte få"!! ... Det hade jag precis fått. Så "roligt". Direkt efter ett par av dina vansinnesutbrott hörde jag dig säga de orden – "så roligt ska du inte få" – som i att du skulle slå mig. En gång svarade jag: "Vad var det du precis gjorde då"? Och du skrek "Jag har inte slagit dig det var du som stod i vägen för mig" och fortsatte med något om att jag var galen och du blev galen och kunde inte vara här och vips så var du försvunnen genom altandörren, i mörkret. Lagom till polisen kom. Som flera andra gånger. Så det polisen fick se var en hysterisk, gråtande kvinna som var alldeles ensam i hemmet. Vem skulle då ha åstadkommit allt oväsen? Allt skrikande, rytande, dunkande och bankande mitt i natten? Du var ju alltid alltid långt borta. Alltså var jag ensam ansvarig.  

tisdag 4 februari 2014

2014

Året är en nystart för mig. Jag har bestämt mig för att gå vidare, no matter what! Min dotter kan jag aldrig glömma, minnena gällande våldet är svåra att förtränga. Men jag ska gå rakryggad resten av mitt liv. Det var inte mitt fel!
Nog gjorde jag många fel, men måste förlåta mig själv för att kunna leva. Något jag med framgång försöker med.
Bakslag lär komma, ett kom inatt.
Drömmen där han tar tag i mig, skräcken som sköljer över mig, kniven vars blad glänser i hans hand. Den där känslan av vanmakt och skräck som aldrig försvinner...den lär förfölja mig resten av mitt liv, på ett eller annat sätt. Men det var bara en dröm, den här gången. Och den kommer aldrig mer att förverkligas.

måndag 30 december 2013

Socialtjänsten har talat....

...det är ju bara dina ord....
...ord står mot ord...
Hur ska man någonsin få upprättelse för den misär man upplevt år ut och in???

fredag 27 december 2013

Julafton!

Idag firar vi inte bara julafton, vi firar 13 års hemfrid. För 13 år sedan hetsade jag runt bland hans släktingar och visade upp den perfekta lilla familjen. Ammade min tre-månaders i bilen mellan husen, stoppade i min 1,5 åring lite välling mellan varven, och tröstade frenetiskt. Allt medan vår förövare ilsknade till mer och mer, och visade upp ett allt skickligare spelat glatt humör i husen. Delade ut klappar, tog emot klirrande klappar, och fortsatte.
Väl hemma visste jag så väl att ikväll skulle det provsmakas de flytande klapparna, saker skulle flyga, möbler och inredning slås sönder. Mina barns mormor kom och stoppade till de små varsin julklapp, kände av stämningen och for igen - med svidande ord om att få vara ifred på julafton bakom sig. Inte vet jag hur jag gjorde, måste varit ett välavvägt recept av diplomati, ödmjukhet och bestämdhet, men en  halvtimme efter att mamma for så for också vår förövare. Jag hade satt ned foten.
Jag satte på barnen pyjamas och deras mormor kom tillbaka och den julaftonskvällen andades jag ut. Behövligt - för i vårt fall som i allt för många - är det efter separation våldet ökar. Vi har än idag inte fått lugn och ro. Men för 13 år sedan stängde jag dörren om mitt hem.

lördag 21 december 2013

Misshandeln fortsätter...

...även efter uppbrottet med förövaren.

Denna gång är det samhället som står för den psykiska terrorn. Genom att inte stötta mig, ge mig skydd och larm.
Samhället, som inte väljer att lyssna på barnens utsagor gällande faderns våld.
Samhället, som genom nedläggningsbeslut efter nedläggningsbeslut sänder signaler till våldsutövare att deras beteende är okej.
Jag förstår de kvinnor som väljer att vända tillbaka. Jag har också haft de tankarna, dock inte denna gången. Denna gången finns ingen återvändo för mig. Men misshandeln fortsätter...genom stämningsansökningar och lögner som samhället sväljer med hull och hår.
Samhället som väljer förövarens parti. De har tagit ställning. De tror på honom, inte mig eller barnen.

Är det för att han är man och jag är kvinna?

Samhället:
Socialtjänsten
Familjerätten
Polisen
Tingsrätten
Åklagare
Skolpersonal

söndag 1 december 2013

Jag har stannat kvar så länge som jag gjort, för barnens skull. Kontroversiellt? Visst. Men då har jag alltid varit där för att kunna ingripa när han går för långt. Varit där så att barnen haft någon annan att vända sig till när han vägrat trösta.

Vet ni hur det är att inte veta om han ska gå för långt nästa gång? Överlever jag? Kommer jag bara att svimma? Och efteråt är det jag som står och skurar upp matresterna från väggarna och golvet. Jag som sopar upp glaset. För då har han oftast gått sin väg. Kvar är jag, barnen och en hemskt stämning som håller i sig tills han dyker upp igen. Som om ingenting har hänt. Allt är som "vanligt" igen.

Vet ni hur det känns att vara rädd så fort man sätter sig i bilen? Bilen som framförs i minst 120 km/timmen. Oftast runt 150 km/tim på motorväg. Eller när han visar fingret till andra trafikanter, ständigt svär och gör omkörningar utan några som helst marginaler? Barnen tjuter av förtjusning, jag tjuter av förskräckelse. 

Vet ni hur det är att ha barn, och inte veta var man ska bo? Om pengarna räcker? Om jag måste tvingas tillbaka till ovanstående "liv"? Jag lever i en skräckfilm som aldrig vill ta slut...alliera sig med sin fiende känns som ett bra alternativ när terrorn blir för påtaglig, för närvarande.
Jag har blivit jagad med kniv, hotad till livet, fått ta emot slag på kroppens alla delar. Jag har fått höra hur värdelös, fet, ful jag är, hur mycket han avskyr mig, hur mycket fel det är på mig. Jag klarar visst ingenting... Så är det att leva med en psykopat, på ett ungefär...så är det i alla fall, för mig.