"Du vill ju att jag ska slå dig, det är bara därför du ställer dig i vägen för mig"!! Nej, jag ville inte att du skulle slå mig. Ja, jag ställde mig i vägen för dig. Jag ville inte att du skulle rasa in till barnen, kasta runt möbler, slänga kartonger i golvet mitt i natten. Jag ställde mig i vägen för dig för att jag ville inte att du skulle väcka grannarna.

"Men så roligt ska du inte få"!! ... Det hade jag precis fått. Så "roligt". Direkt efter ett par av dina vansinnesutbrott hörde jag dig säga de orden – "så roligt ska du inte få" – som i att du skulle slå mig. En gång svarade jag: "Vad var det du precis gjorde då"? Och du skrek "Jag har inte slagit dig det var du som stod i vägen för mig" och fortsatte med något om att jag var galen och du blev galen och kunde inte vara här och vips så var du försvunnen genom altandörren, i mörkret. Lagom till polisen kom. Som flera andra gånger. Så det polisen fick se var en hysterisk, gråtande kvinna som var alldeles ensam i hemmet. Vem skulle då ha åstadkommit allt oväsen? Allt skrikande, rytande, dunkande och bankande mitt i natten? Du var ju alltid alltid långt borta. Alltså var jag ensam ansvarig.