Julafton!

Idag firar vi inte bara julafton, vi firar 13 års hemfrid. För 13 år sedan hetsade jag runt bland hans släktingar och visade upp den perfekta lilla familjen. Ammade min tre-månaders i bilen mellan husen, stoppade i min 1,5 åring lite välling mellan varven, och tröstade frenetiskt. Allt medan vår förövare ilsknade till mer och mer, och visade upp ett allt skickligare spelat glatt humör i husen. Delade ut klappar, tog emot klirrande klappar, och fortsatte.
Väl hemma visste jag så väl att ikväll skulle det provsmakas de flytande klapparna, saker skulle flyga, möbler och inredning slås sönder. Mina barns mormor kom och stoppade till de små varsin julklapp, kände av stämningen och for igen - med svidande ord om att få vara ifred på julafton bakom sig. Inte vet jag hur jag gjorde, måste varit ett välavvägt recept av diplomati, ödmjukhet och bestämdhet, men en  halvtimme efter att mamma for så for också vår förövare. Jag hade satt ned foten.
Jag satte på barnen pyjamas och deras mormor kom tillbaka och den julaftonskvällen andades jag ut. Behövligt - för i vårt fall som i allt för många - är det efter separation våldet ökar. Vi har än idag inte fått lugn och ro. Men för 13 år sedan stängde jag dörren om mitt hem.